Som ej elitsatsande handbollsspelare, eller ja säg tvåbarnsfar, är det
lätt att intala sig själv om att det finns viktigare saker i livet.
Att man gör det här endast för att man vill träna och umgås med andra.
Det är nog egentligen bara ett bevis på att det var för länge sedan man
upplevde "kicken". Kicken av att tillsammans göra något som känns stort.
Igår upplevde jag den igen och nu vill jag, medans mina döttrar bygger
med lego vid min sida, inte hellre göra något annat än att spela
handboll igen. Igår intog Byttorps Vikings Tibro Sporthall. Ja så kändes
det för oss efter en match som helt klart betydde mer för bortalaget än
för hemmalaget. För nog var det så att det var vilja som slog klass.
Man kan lätt påstå att det var en match med många ansikten. Ett för
dagen decimerat och "coachlöst" BIF, pga av allt från amerikaresor till
operationer till snuva till hundsjuka (inte röda hund då utan
sällskapshund), åkte redan innan startsignalen på ännu ett hårt
avbräck då Jonte strax innan startsignal stukar foten och därmed hårt
lindad skulle få uppleva sin tråkigaste resa Tibro tur och retur, trodde
han.
När matchen väl kom igång hade de gröna alltså bara sju utespelare och en
målvakt till sitt förfogande. Vi inledde matchen med att ställa upp med
ett något mer offensivt försvar då vi visste att det i Hyveln finns en
spelare som står ut i mängden av talang, Ninos Gewargis. Om det var den
coachmissen eller om det var chocken av att se sin lagkamrat ligga och
vrida sig i smärta fem minuter innan matchstart som gjorde att det inte
klaffade låter jag vara osagt, men efter 12 min ligger vi i alla fall
under med hela sex mål. Känslan som infann sig då förklarade nog ändå
bäst Jonesy i bilen på väg hem: "Jaha, det blir en SÅN match.". Men
det skulle det inte bli! Efter att ha gått ner till ett LÅGT 6-0-försvar
och ett gäng pyttsar från främst Calle var vi tillbaka i matchen igen
vid halvtidsresultatet 16-16. Då kändes det som att vi kunde kontrollera
matchen.
Mycket riktigt inleder vi andra halvlek med att just kontrollera och går
till en början ifrån med ett par bollar. Men så plötsligt vänder det
igen. Hyveln börjar göra mål och vårt anfallsspel klaffar inte alls. 16
minuter in i andra halvlek ligger vi under med fem bollar igen. Det
känns som att tröttheten tar över mer och mer. Inte konstigt kanske
när Hyveln var både fler på bänken och betydligt yngre till åren än
de gröna vikingarna från Borås.
Men en viking viker sig inte så lätt, vare sig han är svenne, finne,
spagge eller jugge. Adnan, som tidigt i matchen åkt på två tvåor och
därför vilade lite i början av andra (eller han använde det som
ursäkt, men nr 14 tror att han egentligen var lite sleten), får vårt
tunga 6-0 att fungera igen, Tommie börjar rädda bollar med tåspetsen som
bara han kan, duracelkaninerna Jonesy och Nejder kontrar hårdare än
nånsin, Coffe är plötsligt före alla andra framåt OCH bakåt och
Victor stegar på utsida i vänsternioposition så att hela hallen ber om
"bara senap på den tack!". LAGET tar oss tillbaka i matchen och med
några minuter kvar har Hyveln bara ett mål upp på oss. När vi med en
och en halv minut kvar har bollen och ett oavgjort resultat på tavlan
sneglar Jonte, som under matchens gång gått från att ligga med foten i
högläge längst bort på avbytarbänken till att sitta upp och krypa
närmre och närmre över mitten, lungt över på en "coach" som nu hade
puls på 220 och säger lungt "Time out, eller?!". Ja!!
Vi kommer överens om vad som skall göras och utför det. Calle (vem
annars?) trycker in 34-35 och Hyveln får 30 sek på sig att göra något,
men lyckas inte producera mer än ett stolpskott. När klockan når 30
bryter ett unisont(?) segervrål ut bland gästerna som alla (inklusive
halte-petter) dansar som sig bör. Publiken samt hemmalag trodde nog att
vi vunnit serien för så såg det ut, och så kändes det!
Målskyttar:
Calle 13
Jonsey 7
Adnan 4
Zapato 4
Coffe 3
Nejder 3
Antonio 1
3 vikings: Calle. Hallå, eller!? 13 mål!
2 vikings: Jonsey och Nejder. 60 minuters kontinuerligt slit. Inge
gnäll, bara kör!
1 viking: Adnan. Balkanpower! Dobro!!
/ nr. 14