|
Beatrice Halby minns...
Den första gången jag skulle rida Max så vägrade han att gå framåt... Jag tyckte ju att det skulle bli kul att rida en "stor" ponny, men det gick ju som sagt inte så bra. Dessutom, när jag skulle ställa in honom i spiltan, så bet han mig i låret! Vilket blåmärke jag fick!
Trots allt detta saknar jag dig, lille Max.
Mikaela Regnander minns...
Jag kommer ihåg Max, långt innan han kom till er, på BuRF. Han stod nämligen på Löddeköpinge Ridskola, när jag började rida där. Det var en fin brun häst med ”perfekt” teckning i ansiktet. Jag var helt förälskad i honom och blev snabbt skötare på honom.
Att rida honom på lektion var en pärs, innan man hittade gaspedalen. Ett och annat bocksprång fick man uthärda.
Han var snäll som få, och hoppa kunde han, trots att hans sadel var av dressyr-modell. Vissa av våra små elever nådde inte nedanför sadeln, men han gick fint ändå. Vad man än skulle hitta på, så sa han: ”OK, då gör vi väl det ….”
|